Vad fattas mig?

Ni vet den där boken jag skrev om? I den skriver etnologen Claes G. Olsson ett intressant kapitel om föreställningar om blinda, synnedsättningar och blindhet genom historien.

I slutet av kapitlet finns ett avsnitt som heter ”Seendets perspektiv”. Låt mig citera: ”Eftersom vi seende utgår från en antagen normalitet uppfattar vi blindhet som en förlust, något som saknas.” Detta resonemang kan naturligtvis överföras till alla funktionsvariationer. Den normativa människan ser en funktionsnedsättning som en förlust av något, varför just termer som ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” är problematiska då de talar om för oss att det är något i funktionen som hindrar eller fattas, Att uppleva världen på ett annat sätt än den normativa människan tycks svårt att förstå. Men hur kan man när någon har en medfödd funktionsvariation tala om en förlust? Jag är född med en synskada. Jag har således aldrig upplevt något annat. Men skulle det faktum att jag har sämre syn göra att min upplevelse av världen är mindre relevant än en normativ persons? Ser man det som att det i min upplevelse är något som fattas? Men hur kan något fattas när jag aldrig har haft det?

Att värdera upplevelser efter hur och med vilka sinnen vi upplever dem är en mycket märklig väg att gå. Bara för att man inte tycker sig kunna förstå eller helt sätta sig in i en annan människas upplevelser borde inte det betyda att det denna människa upplever anses vara mindre värt. Ett mycket bra sätt att förstå andra människor är att lyssna, men lyssnandet kräver att man kan frångå de egna föreställningarna och faktiskt ta in det som sägs.

Min upplevelse av världen är inte fattigare eller mindre relevant än en seende människas. Den är bara inte likadan.