tag:blogger.com,1999:blog-69468350089964831622024-02-19T05:03:47.719+01:00Miss BildadMiss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.comBlogger30125tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-35734685184150675272014-09-12T19:01:00.000+02:002014-09-12T19:01:56.482+02:00Kan du tacka din lyckliga stjärna?<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det blir inte mycket
bloggat just nu. Att säga att min hjärna går på halvfart är en
överdrift. Den otroliga trötthet som har drabbat mig är relaterad
till anfallen jag utreds för. Varje dag slår de till, de här
anfallen, och de gör min hjärna minst sagt långsam.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Min erfarenhet är att det
är svårt för gemene man att förstå sjukdomsrelaterad trötthet.
Ibland har jag fått höra, förmodligen i all välmening för att
jag inte ska känna mig så ensam i min situation, att ”Jomen
ibland när jag kommer hem från jobbet orkar inte jag heller laga
middag utan tar en tallrik fil”. Och nog förstår jag att trötthet
är något som alla känner nu och då, men det är skillnad på den
slags trötthet man känner efter en lång arbetsdag och den slags
trötthet man känner när kroppen och hjärnan inte vill samarbeta. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Min trötthet kan jag inte
sova bort. När jag vaknar efter en god natts sömn är min hjärna
prick lika trött som när jag gick och la mig. Vissa dagar kan en så
enkel sak som att laga middag göra mig utmattad, så när någon är
så trött att hen inte orkar mer än att äta en filtallrik efter
jobbet är jag lika trött utan att ha gjort nåt mer än existerat. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Sjukdomsrelaterad trötthet
kan också bero på mediciner. Sjukdomen i sig kanske inte är så
utmattande, men biverkningarna av medicinerna man tar för att hålla
sjukdomen i schack kan ibland göra den sjuke till en vandrande
zombie.</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Med detta i åtanke kan vi
fundera på människor som pratar om ”lathet” och om att ”ta
sig i kragen” och gå till jobbet. Det finns trötthet och så
finns det trötthet och om tröttheten går att sova bort kan du
tacka din lyckliga stjärna!</span></div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-77225695611540065062014-09-06T14:06:00.000+02:002014-09-06T14:06:39.287+02:00Modern rasbiologi<div style="margin-bottom: 0cm;">
Detta att vi tror att vi
kan bestämma vilka människor som ska leva eller dö beroende på
vilken funktionsvariation de har.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><b><a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/downs-syndrom-pa-vag-bort-i-danmark/">I Danmark</a></b> väljer så
många att göra abort om fostret har Downs syndrom att det sista
barnet med den funktionsvariationen, om det fortsätter i den här
takten, kommer att födas cirkus år 2030.</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Att göra abort om fostret
har Downs är för många inte så mycket att fundera över. Jag har
två par i bekantskapskretsen som utan tvekan konstaterade att om så
var fallet skulle de ta bort fostret. Varför är det så? Hur kan
det komma sig att så många, utan djupare funderingar, anser att
dessa människor inte är önskvärda?</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">För mig för det tankarna
till Nazityskland och tanken om att skapa en övermänniska. En
normativ människa som inte har några, som normsamhället ser det,
”fel” och ”brister”.</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Men låt oss ställa oss
frågan; om alla foster med Downs syndrom väljs bort, vilka står
näst på tur? Är jag önskvärd? Är du önskvärd? Och vem är det
som bestämmer det?</span></div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-35727282682223925592014-09-04T16:42:00.001+02:002014-09-04T16:42:38.642+02:00Den som väntar på något gott...<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag är inte speciellt bra
på att vänta. Det har jag aldrig varit. Och nu har jag väntat i
drygt ett år. Kan det vara ett nytt personbästa?</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">I maj/juni förra året
började jag få frånvaroattacker. Det dröjde ett tag innan jag
märkte det själv, för blir man frånvarande och får en
minneslucka är det ju rätt naturligt att det först inte märks.
Men så en tidig morgon vaknade jag liggandes på köksgolvet med,
som det visade sig, en bruten fot. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Eftersom jag skulle vara
gipsad i tio veckor flyttade min mamma in hos mig för att hjälpa
mig med det dagliga livet och efter inte alltför länge fick hon
bevittna både frånvaroattacker och krampanfall. Jag blev skickad
till neurologen och jakten på diagnosen började – och den är
inte slut än. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Medan den här jakten har
pågått har jag hunnit falla under krampanfall och få en fraktur
till och i största allmänhet slå mig både gul och blå, så just
den här gången känns väntan extra frustrerande. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Att vara diagnoslös, men
uppenbarligen lida av en sjukdom, är som att befinna sig i ett
ingenmansland. Man får ingen hjälp och ingen behandling, för det
är ju ganska svårt att behandla något som man inte vet vad det är,
utan man måste bara försöka vara tålmodig medan det som pågår i
ens kropp fortsätter och fortsätter att pågå. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Men nu om fjorton dagar är
det dags! En sista undersökning ska göras och jag ska äntligen,
äntligen få svaret jag har väntat på sedan förra sommaren. Och
om, jag säger OM, osäkerhet fortfarande råder efter all denna
väntan, frakturerna, operationerna (båda frakturer behövde
opereras), oron för att skada mig igen, ja då kommer jag med
största sannolikhet att tappa all vett och sans!</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Och tänk då på att det
finns människor som går år ut och år in utan rätt diagnos eller
någon diagnos överhuvudtaget och ändå förväntas leva sina liv
precis som vanligt. Hur lätt är det?</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-81985153247045900342014-09-02T14:46:00.000+02:002014-09-02T14:46:07.284+02:00Att inte fokusera på tickandet<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Idag var jag på
ögonmottagningen. Jag har varit stamgäst där i alldeles snart 33
år. En ansenlig tid! Jag trivs där. Lite för att jag känner
stället utan och innan, men mest för att personalen som jobbar där
är så fina.</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">När jag började besöka
dem berodde det på att jag hade <b><a href="http://www.1177.se/Vasterbotten/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Gra-starr/">grå starr</a></b>*, vilket jag föddes med.
Sedan, i tonåren, intensifierades besöken en tid eftersom jag hade
fått <b><a href="http://www.1177.se/Vasterbotten/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Gron-starr-oppenvinkelglaukom/?ar=True">grön starr</a></b>**. Men efter en operation och lite annat glesades
besöken ut till ett var sjätte månad. Det är ganska lagom, tycker
jag. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Men så idag när jag var
där kunde man konstatera att trycket på mitt vänstra öga, som är
mitt bästa öga (det högra ser jag bara ljus och mörker med), har
stigit till arton och allra helst vill de att det ska hålla sig
under sjutton. Det gör mig inte orolig, men lite bekymrad. Ända
sedan tonåren har jag vetat att det kan bli sämre, men nu har ju
trycket legat på en så bra nivå i en herrans massa år att jag
tycker att det gott kunde ha fortsatt med det. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Det är inte alltid så
himla lätt att vara människa. Speciellt inte när man har en kropp
som på vissa sätt beter sig lite hur den vill. Som jag har skrivit
innan är det som <b><a href="http://missbildad.blogspot.se/2014/08/att-vara-en-tickande-bomb.html">att vara en tickande bomb</a></b>. Det gäller bara att
inte fokusera på det där tickandet för mycket.</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">*Grå starr är en
ögonsjukdom som gör att linsen i ögat blir grumlig och synen
försämras. Grå starr behandlas med en operation, där man ersätter
linsen i ögat med en konstgjord lins. (I mitt fall gjordes inte
detta, då att sätta in nya linser fortfarande var på
experimentstadiet, så de tog ut mina linser utan att sätta in några
nya.)</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">**Grön starr är en
ögonsjukdom som gör att synnerven förtvinar och att man får
skador på näthinnan. Skadorna orsakas av för högt tryck i ögat,
vilket beror på att kammarvattnet, en vätska i ögat som finns i
ögat, inte rinner ut som det ska. Man behandlar sjukdomen med
ögondroppar och om inte det hjälper; operation. Grön starr kan
orsaka försämrad syn och blindhet.</span></div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-34477174280928969302014-09-01T13:55:00.001+02:002014-09-01T13:57:13.480+02:00Vilken är din valhemlighet?<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEilhcAyqEBm3zTQB7LL3Wf3yz53T_6J14N9ybwZnRDf2X_qcs86hx4rm7klDCVDch1IXLnOCRfY6uFxQnzDxh02AzfbSLWnFqnClygx6D3LmtlxqdXhgvmJVJ61CBb7M7SUAJERAbTpUJMv/s1600/Valaffisch.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEilhcAyqEBm3zTQB7LL3Wf3yz53T_6J14N9ybwZnRDf2X_qcs86hx4rm7klDCVDch1IXLnOCRfY6uFxQnzDxh02AzfbSLWnFqnClygx6D3LmtlxqdXhgvmJVJ61CBb7M7SUAJERAbTpUJMv/s1600/Valaffisch.png" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<span style="font-family: 'Times New Roman', serif;"><br /></span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<span style="font-family: 'Times New Roman', serif;">Valet
närmar sig och vad passar då bättre än att nåla fast en
valaffisch på stadens anslagstavlor? På bilden ovan ser ni månadens
affisch. Den är rosa med svart text och det står ”Många
personer med synskador har inte möjlighet att rösta utan hjälp. Vilken är din
valhemlighet?”</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-family: Times New Roman, serif;">För
det är ju så det ligger till. <a href="http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=5750054"><b>Valsedlarna är inte tillgängliga för synskadade</b></a> och för många synskadade innebär det att man
behöver hjälp för att rösta. Att kunna rösta hemligt är en
mänsklig rättighet, vilket står att läsa i <span style="color: black;">den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
En rättighet </span>som ska gälla alla, utan
undantag. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both;">
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-family: Times New Roman, serif;">Jag
ska rösta imorgon och kommer inte att kunna rösta hemligt. Tydligen
gäller de mänskliga rättigheterna inte mig. </span>
</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-80736593694549029762014-08-30T14:10:00.000+02:002014-08-30T14:10:32.485+02:00Medicin, medicin, medicin med det samma!<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhE-zoWhjZ3JFoBsD40yXZFB7O6rCMVUJ4W6ek_O788B715BwdjYdspVfiXmrq-dnUr5nQi2Nndlmhm4ZksEVkNQTeNfWrpVgr14g7hR6lne3lAkQvAFzJSOpPFPnionBDR_BmOXhjy_7a7/s1600/Piller.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhE-zoWhjZ3JFoBsD40yXZFB7O6rCMVUJ4W6ek_O788B715BwdjYdspVfiXmrq-dnUr5nQi2Nndlmhm4ZksEVkNQTeNfWrpVgr14g7hR6lne3lAkQvAFzJSOpPFPnionBDR_BmOXhjy_7a7/s1600/Piller.png" height="300" width="400" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
Syntolkning: Bilder föreställer tre stycken pillerkartor som ligger i en hög.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det finns människor som
har åsikter om mediciner. Oftast människor som inte tar några
mediciner själva. Vissa sjukdomar anser de är självklara att ta
mediciner mot, andra inte.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Till de sjukdomar där
mediciner anses självklara är många av de fysiska. Det torde vara
ytterst sällsynt att någon ifrågasätter att en diabetiker tar
insulin. Men när det gäller psykiska sjukdomar är det värre.
Många frågor dyker plötsligt upp. En vanlig är ”Men förändrar
det inte din personlighet?” Jag kan bara tala för mig själv, men
det enda som händer när jag tar mina stämningsstabiliserande
mediciner är att jag plötsligt inte längre pendlar mellan djupa
depressioner och höga höjder och jag skulle inte vilja påstå att
varken toppar eller dalar hör till den jag är. Men detta övertygar
inte alla. Borde det inte finnas andra sätt jag kan använda mig av?
Det kryllar av förslag. Prova LCHF! Ta promenader! Börja meditera!</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Kärnan i detta ständiga
ifrågasättande är att psykiska sjukdomar inte ses som riktiga
sjukdomar. En diabetiker har ett uppenbart fysiskt problem, men någon
som lider av svår ångest? </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Hjärnan är
(uppenbarligen) en del av vår kropp, precis som hjärtat, lungorna
eller bukspottkörteln. Så att hjärnan skulle vara fri från
(åtminstone vissa) sjukdomar är väldigt ologiskt. Att psykiska
sjukdomar också har benämnts som ”själsliga sjukdomar” gör
saken mer komplicerad eftersom detta antyder att sjukdomarna
hör till det diffusa begreppet ”själ” och inte från
något som pågår inne i vår hjärna. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">För mig är medicin mot
min bipolaritet ett självklart alternativ. Livet blir lugnare, jag
slipper kastas mellan eufori och förtvivlan och om jag inte hade
fått min medicin är risken stor att jag inte hade levt idag. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Så psykiska sjukdomar är
inte negativt tänkande som enkelt botas med en promenad i solen.
Psykiska sjukdomar är dödliga sjukdomar och människor med psykisk
sjukdom förtjänar att tas på lika stort allvar som vilken
patientgrupp som helst.</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Medicinering är för
många skillnaden mellan liv och död, så sluta ifrågasätta, sluta
kom med påståenden som enbart är grundade i fördomar och sluta
för allt i världen att få människor att tro att deras sjukdom
skulle försvinna bara de ryckte upp sig. </span>
</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-48558000608586054472014-08-28T13:20:00.001+02:002014-08-28T13:20:47.777+02:00Igenkänning är inte för alla<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Idag bloggar <a href="http://ladydahmer.nu/slapp-fokus-pa-ditt-yttre-sluta-las-tjejtidningar/"><b>Lady Dahmer</b></a>
om tjejtidningar och om hur mycket bättre vi skulle må om vi inte
läste dem. Om hur de ständigt uppmanar oss att förbättra vårt
utseende, att bli snyggare, sexigare, smalare. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Jag tror att alla kvinnor
har svårt att känna igen sig i de här tidningarnas retuscherade
bilder av kvinnokroppar. De är släta, unga, smala och ständigt
leende. Men så ibland slår vissa av de här tidningarna till med
fotoreportage om ”vanliga” kvinnor. Men där finns fortfarande
nästan aldrig några gamla och rynkiga, tjocka och framförallt inga
kvinnor med funktionsvariationer. </span>För den normalhindrade
kvinnan kan trots allt på vissa sätt känna igenkänning med dessa
kroppar. De har inga proteser och inga operationsärr. Allt sitter
där det ska sitta.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Jag läser inte tjejtidningar längre, men när jag gjorde det önskade jag alltid
att jag kunde få ens en liten gnutta igenkänning. Bara lite. Men
hur ofta publicerar tidningar en bild på såna som jag, med skelande
ögon, operationsärr och tänder som minst av allt liknar ett
pepsodentleende?</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Att växa upp utan
igenkänning är problematiskt. Att nästan aldrig se människor som
liknar en själv i teve, i tidningar, i media överhuvudtaget. Vi
borde finnas där. Inte bara när media med stora gester ska göra
ett "specialreportage", utan alltid.</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Så tjejtidningar är
problematiska och ger skeva ideal, men för någon som jag är det ännu
mer deprimerande, för jag vet att hur mycket jag än bantar, tränar,
sminkar mig, klär mig i det senaste modet kommer jag ändå aldrig
att komma i närheten av att passera som en normalhindrad kvinna. </span>
</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-22563721868744669922014-08-27T11:42:00.000+02:002014-08-27T11:49:14.486+02:00Hej! Jag är socialt försiktig.<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEii24knTDaw_eoL4cOIhM3ZvPV0xMXEFjKR86_7UA7PWGzWzx22XNPEuDYMmbAoSNX8yIlTFYQjA6oiWnj8VoP7cU8Q4gmvcaZSHhbgejjA-syCe5QlTUx-HFDANIyxCLCoZ2sYeF0GUZRF/s1600/Tr%C3%B6ja2.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEii24knTDaw_eoL4cOIhM3ZvPV0xMXEFjKR86_7UA7PWGzWzx22XNPEuDYMmbAoSNX8yIlTFYQjA6oiWnj8VoP7cU8Q4gmvcaZSHhbgejjA-syCe5QlTUx-HFDANIyxCLCoZ2sYeF0GUZRF/s1600/Tr%C3%B6ja2.png" height="396" width="400" /></a></div>
<div style="clear: both; text-align: center;">
Syntolkning: På bilden ovan ser vi en blå och vit tröja med texten:<br />"Walk up to the club like what up I have social anxiety and I want to go home".</div>
<br style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;" />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;">Jag har alltid tyckt att social fobi är ett så negativt uttryck. Det är ett sånt där uttryck som får det att kännas som att det nog faktiskt är nåt ganska stort fel på en. Då föredrar jag hellre att säga socialt försiktig, för det är precis det jag är.</span><br />
<br style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;" />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;">Jag har aldrig gillat stora tillställningar. Ni vet som nyårsfester eller födelsedagsmiddagar. Alla dessa människor gör mig nervös och min sociala kompetens, om jag nu har någon, blir obefintlig. Även om jag känner alla närvarande är det fortfarande jobbigt. Jag brukar säga att fler än fyra personer i samma rum (jag själv inräknad) är alldeles för många.</span><br />
<br style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;" />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;">I dagens samhälle efterfrågas ständigt denna sociala kompetens. Att inte ha den när man är i större sammanhang, eller att bara ha lite av den, är verkligen inget eftersträvansvärt. Det är som en sjukdom. Något som behöver botas. Men saken är den att människor är olika. Vissa går helst på en fest en lördagskväll och minglar glatt och utan problem med kända och okända. Andra sitter hellre hemma med en bok och minglar med romankaraktärer.</span><br />
<br style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;" />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;">Att sjukdomsförklara människor bara för att de inte uppfyller det för stunden eftersträvansvärda idealet är en märklig sak att göra. Social försiktighet är inget nytt och inte heller något konstigt. Det är bara om man blir väldigt lidande av den som den är ett problem som borde åtgärdas.</span><br />
<br style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;" />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;">Så låt oss alla få vara som vi är. Jag lovar att samhället inte går inte under för det!</span>Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-47470594240788903642014-08-25T18:29:00.001+02:002014-08-25T18:29:22.238+02:00Att vara en tickande bomb<div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">Jag har ett medfött och sällsynt syndrom. Det är sällsynt på den nivån att vi är färre än en på en miljon som har det och i skrivande stund är vi omkring 100 kända fall i världen om den senaste siffran jag läste stämmer. </span></div><div><br></div><div>Jag fick diagnosen när jag var 24 år, för när jag föddes i början av 80-talet var syndromet inte ens upptäckt och när jag var 24 var det bara en slump att en käkkirurg började fundera på om min ovanliga tandproblematik, min synskada och mitt hjärtfel hade något samband. </div><div><br></div><div>Vid den tiden funderade jag inte så mycket på vad mitt syndrom egentligen innebar. Jag hade fått ett namn på mina medfödda problem och det var det. Men sedan började det bli mer invecklat. Det visade sig att grön starren som jag fick i tonåren hade med mitt syndrom att göra och likaså tinnitusen som jag fick när jag var 23. När jag började läsa på om syndromet upptäckte jag det ena symptomet efter det andra som endera kunde finnas med sedan födseln eller som kunde tillkomma under livets gång. Men nu är det också så att eftersom syndromet är så ovanligt och det finns så få kända fall vet man långtifrån allt som finns att veta. De senaste överraskningarna jag har fått är låg bentäthet (benskörhet) och större och mindre anfall som skulle kunna vara epilepsi. Om det har med syndromet att göra eller inte vet jag inte än och kanske förblir det ett mysterium ett tag till, men att anta att så är fallet vore väl inte helt att vara ute och cykla. </div><div><br></div><div>Så jag känner mig som något av en tickande bomb. Jag är bara i början av de 30, tänker jag. Ska det fortsätta i den här takten vet jag inte var det ska sluta. Men jag tänker som så att vissa samlar på frimärken och jag samlar på diagnoser. Det är ju inte så illa det heller!</div><div><br></div>Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-9957827052703199312014-08-22T12:15:00.001+02:002014-08-22T12:18:10.125+02:00Det ringer in till lektion<div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">När jag var liten gillade jag att gå i skolan. Eller egentligen var det väl inte att gå i skolan jag gillade, utan att lära mig saker. Jag var vad man skulle kalla en plugghäst.</span></div><div><br></div><div>När jag gick i förskolan var allt bra, för jag kände mig som alla andra i barngruppen. I och för sig hade jag en synkonsulent som kom och hälsade på ibland, men hon läste sagor tillsammans med mig och mina kompisar och var med och pysslade och lekte, så jag kände mig inte annorlunda ändå. Men sen. </div><div><br></div><div>Om skolan avsätter rätt resurser till barn med särskilda behov skulle de barnen inte behöva känna sig så annorlunda. De skulle kunna ta del av undervisningen på samma villkor som alla andra utan att ständigt bli bortglömda och bli ihågkomna i sista minuten. För så var det för mig. Även om jag fram till gymnasiet gick i så små skolor att alla lärare kände till alla elever, fick jag ständigt påminna om den hjälp jag behövde. Det kunde vara en så enkel sak som att behöva säga till om att jag behövde större text i stencilerna, varpå läraren i början av lektionen var tvungen att rusa iväg och ordna det, vilket ledde till att hela lektionen blev försenad och alla elever blev påverkade.</div><div><br></div><div>Men naturligtvis ska detta inte enbart hänga på enskilda lärare utan på personer högre upp i näringskedjan. Alla elever har rätt till en likvärdig skolgång. Att jag gick ut högstadiet med höga betyg känns alltmer som en beundransvärd prestation. För ska man lyckas med det måste man prestera så mycket bättre än sina normalhindrade klasskamrater.</div><div><br></div>Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-85508283609045126722014-08-21T15:55:00.000+02:002014-08-21T15:58:49.217+02:00Feminismen och jag<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;">I drygt tio år har jag kallat mig feminist, men under dessa tio år har jag sällan funderat på min identitet som funktionshindrad. Feminister har diskuterat ideal, sexuellt våld, sexism, löneskillnader och alla dessa andra frågor vars lösning ibland känns alldeles för långt borta. Men sällan har feminister diskuterat mig. Att kvinnor med funktionsvariationer ofta lever under helt andra omständigheter och utsätts för andra prövningar än normalhindrade kvinnor tycks ha gått många feminister förbi. Faktum är att jag aldrig har hört en enda normalhindrad feminist beröra frågan innan F! klev in på arenan.</span><br />
<br style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;" />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;">I ett <b><a href="http://www.disabilityandrepresentation.com/2013/07/30/why-this-disabled-woman/">blogginlägg</a></b> från 2013 gör Rachel Cohen-Rottenberg slut med den rörelse hon har varit en del av i 40 år. Hon är trött på att vänta på att bli inkluderad, trött på att tillhöra en grupp som inte nämns och som ständigt, i uppräknandet av minoriteter och utsatta grupper, blir instoppad i den ospecificerade gruppen "med flera".</span><br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjUjjIBK-gJ2uppfgHKkgGaN5zSpD6-eapiP-bcfqDlpYSraRJFlrtAoHzE8LqQ1EJWTMoXM8l4RakulfhBB4vagg8DC8PmmJwxTuCC3FCcPwPR1UT6hykmdYEu1Wx0yCfzidKzRgcZp-W9/s1600/Feminismen.PNG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjUjjIBK-gJ2uppfgHKkgGaN5zSpD6-eapiP-bcfqDlpYSraRJFlrtAoHzE8LqQ1EJWTMoXM8l4RakulfhBB4vagg8DC8PmmJwxTuCC3FCcPwPR1UT6hykmdYEu1Wx0yCfzidKzRgcZp-W9/s1600/Feminismen.PNG" height="215" width="400" /></a></div>
<br style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;" />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;">Och jag förstår henne. När feminister diskuterar kroppar och ideal tycks de sorgligt omedvetna om att det finns fler kroppar än den normalhindrade kroppen. När feminister diskuterar mäns våld mot kvinnor tar de sällan upp det våld som kvinnor med funktionsvariationer utsätts för. När feminister kritiserar den givna kvinnorollen bortser de från att den inte är given för alla.</span><br />
<br style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;" />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 12.666666984558105px;">Så feminister, vad gör ni för mig? Hur länge måste jag vänta?</span>Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-14515428366388002762014-08-20T18:27:00.001+02:002014-08-21T09:18:32.342+02:00Ångest, ångest är min arvedel...<div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">Jag har alltid tyckt att mina fysiska funktionsnedsättningar är lättare att prata om än mina psykiska problem. Nog för att många människor har fördomar så att det räcker och blir över om människor med fysiska variationer, men när det kommer till psyket... Det finns så många felaktiga föreställningar om vad psykisk ohälsa är för något och hur man egentligen lindrar den. "Ryck upp dig!" är ett av de vanligaste botemedlen som föreslås. Att det skulle vara mer komplicerat än så tycks svårt att tänka sig. </span></div><div><br></div><div>I skrivande stund har jag ångest. Det känns ungefär så här: Jag har svårt att andas, jag fryser, jag har svårt att koncentrera mig och mina tankar är mörka och skrämmande. </div><div><br></div><div>Att hitta ett sätt att bli av med ångesten har jag hållit på med i åratal, ända tills jag kom till en punkt då jag insåg att acceptans kanske vore en bättre strategi. Så nu har jag den bara. Jag brottas inte med den eller försöker bli av med den genom impulsiva (ofta destruktiva) handlingar. Att bara ha den är nu inte fullt så enkelt som det kanske låter. Det känns fortfarande förjävligt, men jag vet att det kommer att kännas MER förjävligt om jag agerar på ångesten.</div><div><br></div><div>Jag har också lärt mig att ångestattacker går över. Det är inget konstant tillstånd. Ibland tar det bara en kort stund, ibland tar det längre tid, men det går alltid, alltid över.</div><div><br></div><div>Och när det känns som jävligast, då brukar jag tänka att ångest är inte ett tillstånd, det är en livsstil - och en livsstil som jag är jävligt bra på!</div><div><br></div><div><br></div><div><i>"Ångest, ångest är min arvedel,</i></div><div><i>min strupes sår,</i></div><div><i>mitt hjärtas skri i världen."</i></div><div><i><br></i></div><div><i>- </i><i style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">Pär Lagerkvist</i></div>Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-86745981706284481612014-08-19T11:16:00.001+02:002014-08-19T11:16:11.072+02:00Är du lönsam, lille vän?<div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">Det finns grupper av människor i samhället som värderas i kronor och ören, t.ex invandrare och människor med funktionsvariationer. Hur mycket kostar den personliga assistansen? Handikappersättningen? Lönebidragen? Redan när jag var barn blev jag medveten om detta då jag olyckligtvis hörde politiker diskutera på tevenyheterna om hur mycket funktionshindrade människor kostade samhället.</span></div><div><br></div><div>Det är inte okej att få människor att känna sig som bördor. Det är inte okej att mena att vissa människor är mer värdefulla än andra.</div><div><br></div><div>En funktionsnedsättning eller en sjukdom är något man föds med eller drabbas av när som helst i livet. Det är inget val man gör med förhoppningen att kanske inte behöva arbeta alls eller inte lika mycket som friska, normalhindrade människor. Var finns rättvisan i att lägga skuld på människor för något de inte har valt själva? Och lever vi verkligen i ett samhälle där vissa värderas högre än andra? Där det inte är en självklarhet att ta hand om och stötta varandra?</div><div><br></div><div>Jag är sorgligt medveten om att min existens är en större samhällskostnad än t.ex min normalhindrade systers. Men är detta något jag ska lida för? Handlar inte en människas värde om just det, att hen är en människa? Eller är vi blott kostnader som ska betala av vår samhällsskuld?</div><div><br></div>Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-64729359054033415792014-08-17T18:55:00.001+02:002014-08-17T18:55:18.641+02:00”Behöver du hjälp?”<div style="margin-bottom: 0cm;">
Alla behöver vi hjälp
ibland. Vissa av oss mer, andra mindre. Jag vill påstå att jag hör
till den grupp som behöver mer hjälp en medelsvensson, men ändå
är relativt självgående.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Att be om hjälp är inte
alltid så himla lätt. Jag måste alltid kämpa lite med mig själv
innan jag tar steget. I min uppfostran ingår att man ska klara sig
själv och inte vara till besvär. Men när jag väl tar mig över
den där första tveksamhetströskeln är de flesta människor både
vänliga och hjälpsamma. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Men så ibland möter man
de där som är överdrivet hjälpsamma. De som liksom redan har
bestämt vad man behöver hjälp med (och hur mycket) utan att ens
fråga först om man faktiskt behöver hjälp just då. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">En gång stod jag i
Cityterminalen i Stockholm med en tjugolapp i handen och försökte
räkna ut hur en växlingsapparat fungerade. När man inte ser att
läsa instruktionerna kan det ta lite extra tid innan man har fått
kläm på det hela. När jag står där rycks plötsligt tjugolappen
ur min hand, stoppas in i maskinen och de klirrande mynten plockas
upp av en främmande hand. Någon tar mig under armen och det är
ungefär nu jag återfår fattningen och förstår att här står det
någon på min blinda sida (jag är blind på höger öga) och
”hjälper” mig med saker och ting. </span>Jag vänder mig mot
personen ifråga, får syn på en äldre liten dam och tackar vänligt
men bestämt nej till fortsatt hjälp. Efter lite diskuterande går
hon med på att jag faktiskt kan klara mig själv och promenerar
iväg.</div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Människor vill vara
vänliga – och det är fint, men ibland tar sig normalhindrade
människor friheten att själva bestämma om och när man behöver
hjälp. Jag är en vuxen människa. Jag vet mina egna begränsningar.
Så det rätta att göra är att respektera det och vara en hjälpande
hand när jag ber om det. </span>
</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-2598796418664197662014-08-16T12:03:00.000+02:002014-08-16T12:03:25.380+02:00Boktips: Genus och funktionshinder<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgkr-p1Ji6thjtAFivH5piKYOgiyDpK9LgPtOpUht6DA5WdBUCe5dWwy4dwIW23bsqIRDb7xGE05rQ5r6J9f5jSIhGg5SoxSSp0_cBh6m-x5TDJ8Q1C5ELw_Z-SYXVvs9ZKd02HOCppOuro/s1600/Genus.png" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgkr-p1Ji6thjtAFivH5piKYOgiyDpK9LgPtOpUht6DA5WdBUCe5dWwy4dwIW23bsqIRDb7xGE05rQ5r6J9f5jSIhGg5SoxSSp0_cBh6m-x5TDJ8Q1C5ELw_Z-SYXVvs9ZKd02HOCppOuro/s1600/Genus.png" /></a></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”<span style="font-size: small;">Genus och
funktionshinder” är en bok som alla feminister borde läsa. I
synnerhet de normalhindrade. Många av de feministiska sanningarna
vänds på ända. Könsmaktsordningen t.ex. Finns den? Det är ett
problem att prata om könsmaktsordning med den betydelsen att (alla)
män är överordnade (alla) kvinnor, när det i själva verket är
en sanning att normalhindrade kvinnor är överordnade
funktionsnedsatta män.</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Vidare kan vi diskutera
”den givna kvinnorollen” i form av moderskap osv som stora delar
av feministrörelsen förkastar. Då måste vi fråga oss om
kvinnorollen verkligen är given för alla? Svaret är otvetydigt
nej. Utvecklingsstörda kvinnor och kvinnor med vissa rörelsehinder
t.ex, blir mer eller mindre direkt uppmanade att inte bilda familj. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Angående de
utvecklingsstörda kvinnorna kan man fråga sig hur många
normalhindrade feminister som ens har tänkt på eller pratat med
dem. Min uppfattning är att normalhindrade feminister utifrån ett
ovanifrånperspektiv formulerar ”sanningar” om, eller helt
exkluderar, kvinnor med funktionsvariationer (olika mycket beroende
på vilken funktionsvariation det handlar om). </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Den här boken ger dig
något att tänka på. Något som du BORDE tänka på. Feminister
glömmer lätt att det även inom gruppen kvinnor finns hierarkier,
att vissa kvinnor är överordnade vissa män och att man inte kan
skapa en mall utifrån den normalhindrade kvinnan och utgå ifrån
att alla ska passa in i den. Det är precis lika illa som när
samhället använder mannen som norm. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Så läs och begrunda. Din sanning kanske är en sanning med modifikation. </div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-37300310852568355182014-08-14T17:43:00.000+02:002014-08-14T17:43:49.113+02:00Den normativa blicken<div style="margin-bottom: 0cm;">
Under min uppväxt
identifierade jag mig egentligen aldrig som funktionshindrad. Jag var
aldrig med i någon funkisorganisation och jag deltog aldrig, förutom
två gånger, i några aktiviteter någon funkisorganisation
anordnade. Jag förstod inte varför jag skulle. Jag hade ju redan
kompisar. Men som åren gick började jag förstå att jag och mina
kompisar inte var alldeles likadana. När de levde tonårsliv med
fester, killar och allt runtomkring gjorde jag allt för att också
bli uppfattad som en ”vanlig” tonåring. Jag försökte uppföra
mig likadant, klä mig likadant och överhuvudtaget VARA likadan. Det
fungerade inte speciellt bra. Hur jag än gjorde stack jag ut och det
inte bara pga min funktionsnedsättning utan för att jag inte var
som dem överhuvudtaget. Jag var min egen person, formad av min egen
historia. Men har du en funktionsnedsättning kopplar gärna
människor allt i den personlighet till den. Att jag var en udda
figur antogs höra till min funktion och inte till det faktum att jag
oavsett kropp faktiskt VAR en udda figur.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Det är först nu, när
jag har passerat trettio, som jag har insett att jag genom hela min
barndom och ungdom såg mig själv genom den normativa blicken. Jag
såg på vilka sätt jag inte passade in och på vilka sätt jag
BORDE passa in. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Att upptäcka att jag hade
på mig de där normativa glasögonen och att göra slag i saken och
ta av mig dem toppar listan över de bästa saker jag har gjort. Att
det finns andra människor som fortfarande tittar på mig genom
normativitetens linser är oviktigt. Att passa in är ett slitgöra,
att sticka ut är en konstform!</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-74587375175850960842014-08-13T21:41:00.000+02:002014-08-13T21:41:33.863+02:00”Det viktiga är vad kroppen kan GÖRA...”<div style="margin-bottom: 0cm;">
När det gäller kroppen,
och kvinnokroppen i synnerhet, finns det en idé om att det (nästan)
alltid är fel att visa hur den ser ut och att man istället ska
fokusera på vad kroppen kan göra. Att visa sin kropp i syfte att
berätta om komplex man har kommit över eller för att visa att alla
kroppar ser olika ut anses problematiskt. Detta kan jag förstå
eftersom de kroppar som visas oftast är ganska normativa. Det vore
av värde om kroppar med mer skiftande funktioner och variationer
fick synas eftersom det inte skulle bidra lika mycket till att
förstärka idealen – även om det är dem man försöker motverka.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Men detta med att man ska
fokusera på vad kroppen GÖR är också problematiskt. Det finns
många kroppar som faktiskt inte kan göra så mycket alls. I vilka
sammanhang ska de i sådana fall få synas?</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Jag tycker inte att man
ska fastna i det ena eller andra alternativet i sin iver att frångå
någon slags kroppsfixering. Om jag vill visa upp min kropp är det
min rätt. Skillnaden är att min kropp på vissa sätt inte är
normativ och därmed sällan syns överhuvudtaget. Och just därför
kanske den borde få synas. Alltid finns det någon som skulle säga
”Du är alldeles för smal”, ”Du är inte tillräckligt tjock”,
”Din kropp är för normativ”. Och det är just detta; vi kan
aldrig göra alla nöjda! Men att låta våra kroppar ta plats i det
offentliga rummet är vår rättighet, oavsett funktionalitet,
storlek, form osv.</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Så nästa gång du pratar
om att vi ska fokusera på vad kroppen kan göra, inte hur den ser
ut, kanske du ska tänka ett varv till. Alla kroppar fungerar inte
likadant, men alla kroppar har rätt att ta plats på det sätt de
kan och vill. </span>
</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-72502713789091456672014-08-12T16:28:00.000+02:002014-08-12T16:28:09.732+02:00Den bortskämda friska kroppen<div style="margin-bottom: 0cm;">
Diskussioner om kroppen
sker ofta på de friska, normalhindrade kropparnas villkor. När jag
härom kvällen twittrade om att insikten måste slå in att man både
kan älska och hata sin kropp oavsett funktion fick jag svaret ”eller
så slutar en ha sådana relationer till sin kropp och låter den
vara en jävla kropp bara”.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;">Att
låta sin kropp vara ”en jävla kropp bara”, att ha en neutral
relation till den, är något som inte är alla förunnat. På bilderna nedan ser ni en twittrare som reagerar. ”När kroppen gör ont
överallt precis hela tiden, när en inte kan veta vad den ska göra
härnäst så har en en relation. Den vägrar vara en jävla kropp
bara, och det är så bortskämt av alla med friska kroppar att
diskutera dem så”.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;"><br /></span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;"><br /></span></span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiSaAcTe-ueFLz9vKBPEAFbDkCnxC77rLWOYf2gawbG-e8LJTt3WsICGjyZKD7iwFMJiPsutK3J6LaxVKz8l8Q2CagZwX1K6oapHboGEDUS33C1u0LKnGSy248DMwzjac-M9YDRl8FEgtX7/s1600/Citat1.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiSaAcTe-ueFLz9vKBPEAFbDkCnxC77rLWOYf2gawbG-e8LJTt3WsICGjyZKD7iwFMJiPsutK3J6LaxVKz8l8Q2CagZwX1K6oapHboGEDUS33C1u0LKnGSy248DMwzjac-M9YDRl8FEgtX7/s1600/Citat1.png" height="63" width="400" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjewYJg9dlPeM-d_A8CtAqJ8ZSc9BxN54P7TeXO6TEpzJIIhGj9vaMGqfGjU39F1RYPfKBD5XlyOzxlLWSpwBbCJn_6MUzjBbB2OBHRSW6INJwDzF7NDOSmh7Jm7BPTJYLFr-HsK5frjNzl/s1600/Citat2.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjewYJg9dlPeM-d_A8CtAqJ8ZSc9BxN54P7TeXO6TEpzJIIhGj9vaMGqfGjU39F1RYPfKBD5XlyOzxlLWSpwBbCJn_6MUzjBbB2OBHRSW6INJwDzF7NDOSmh7Jm7BPTJYLFr-HsK5frjNzl/s1600/Citat2.png" height="66" width="400" /></a></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;"><br /></span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-family: 'Times New Roman', serif;">Alla
kroppar är olika och vi har alla olika relationer till vår kropp.
En frisk kropp kanske kan vara ”en</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-family: Times New Roman, serif;"> jävla kropp bara”, men en
sjuk kropp kan det vara svårare att förhålla sig neutral till. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-family: 'Times New Roman', serif;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-family: 'Times New Roman', serif;">När
vi diskuterar kroppar och våra förhållanden till dem måste vi
vara medvetna om att alla kroppar inte fungerar likadant och vi måste
också veta att alla inte har, och inte kan ha, samma inställning
till sin kropp. Tänk ett steg längre än till dig själv!</span></div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-44670394034299522492014-08-11T18:01:00.000+02:002014-08-11T18:01:49.811+02:00Ett skäl att inte använda sin vita käpp<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag har en vit käpp, en
markeringskäpp. Den är inte till för att orientera sig med utan
används helt enkelt för att göra andra uppmärksamma på att man
har en synskada. Det är mycket praktiskt då jag slipper hålla
utkik efter cyklister, bilar, joggare och annat som rör på sig. Men
trots detta är jag väldigt dålig på att använda min käpp. Jag
minns faktiskt inte när jag gjorde det senast. Förklaringen är
enkel: Folk.</div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Jag har upptäckt att när
folk får syn på någon med vit käpp orsakar det de mest märkliga
beteenden. På min väg genom stan får jag alla möjliga muntra
tillrop, varav det mesta är beröm för att jag är så duktig att
jag är ute själv. Naturligtvis förstår jag att folk menar väl,
men denna oönskade uppmärksamhet får mig ändå att stoppa ner
markeringskäppen i väskan och låta den ligga där och skräpa i
väntan på att jag ska känna för att använda den igen. Kanske om
jag hamnar på ett ställe där det inte finns nåt folk?</span></div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-71306132453042155652014-08-10T17:48:00.001+02:002014-08-10T17:48:52.503+02:00Jag är ju så förbannat positiv!<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det är november och
Norrland är som alltid den här tiden på året mörkt och jävligt.
Jag ska handla mat och väntar otåligt på färdtjänsten som är en
kvart sen och när den väl dyker upp visar det sig att det är en
samåkning, så där sitter vi ihopträngda och det luktar blöta
vinterkläder och jag får åka runt halva stan innan det äntligen
bär iväg mot matbutiken. En resa som skulle ha tagit tio minuter
har tagit en halvtimme. Väl inne i butiken upptäcker jag att de
håller på att bygga om. Inget är där det brukar vara och jag, som
orienterar mig med hjälp av en mental karta som jag har skapat efter
många besök, får irra runt nåt så fruktansvärt länge innan jag
har hittat allt jag ska ha. Jag tar färdtjänsten hem, men när jag
väl packar upp varorna upptäcker jag att jag har köpt fil istället
för mjölk. Jag som köper mat efter utseendet på förpackningen
och inte efter texten har i mitt stressade sinnestillstånd inte
tittat ordentligt och hur lätt är det egentligen att skilja på
förpackningar som liknar varandra?! Något irriterad tar jag mig ner
på stan där jag ska träffa en kompis och när jag kommer till den
nya gågatan kliver jag fel och svär och hoppar runt med min nästan
vrickade fot. Det finns nivåskillnader på gågatan som inte fanns
där förut och de är uruselt markerade. Men nu är jag i alla fall
smärtsamt medveten om att de finns. Jag ställer mig och väntar med
min vita käpp i handen och när jag står där dyker det upp en
liten tant som klappar mig på armen och säger att ”Ni
handikappade, ni är ju så duktiga och POSITIVA!” och i det läget
överväger jag hur användbar min vita käpp är som vapen.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div align="CENTER" style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">***</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Historien ovan är inte
sann, men den skulle kunna vara. Allt som finns med i den har hänt
mig, bara inte allt på samma dag. När människor pratar om hur
otroligt positiva personer med funktionsvariationer är utgår de, i
vanlig ordning, från att personen har förlorat något – och hur
kan man då vara glad? Vanlig glädje och munterhet tolkas i det
sammanhanget som hjältemodig optimism. Men jag lovar, även vi är
sura och buttra, har dåliga dagar, drämmer till den förbannade
datorn som aldrig vill fungera och har storgräl med våra nära och
kära. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Det som borde vara
självklart att förstå, att personer med funktionsvariationer är
som folk är mest, verkar fortfarande vara en tanke som är avlägsen
för många.</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Det är nästan så att
jag funderar på att vara sur jämt bara för att göra ett
statement. Så om ni träffar mig och jag ser grinig ut vet ni
varför!</span></div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-66814864676503003682014-08-09T17:10:00.000+02:002014-08-09T17:10:15.598+02:00Vad fattas mig?<div style="margin-bottom: 0cm;">
Ni vet <b><a href="http://missbildad.blogspot.se/2014/08/boktips-utanforskapets-historia.html">den där boken</a></b> jag
skrev om? I den skriver etnologen Claes G. Olsson ett intressant
kapitel om föreställningar om blinda, synnedsättningar och
blindhet genom historien.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">I slutet av kapitlet finns
ett avsnitt som heter <i>”Seendets perspektiv”</i>. Låt mig citera:
<i>”Eftersom vi seende utgår från en antagen normalitet uppfattar vi
blindhet som en förlust, något som saknas.” </i>Detta resonemang kan
naturligtvis överföras till alla funktionsvariationer. Den
normativa människan ser en funktionsnedsättning som en förlust av
något, varför just termer som ”funktionshinder” och
”funktionsnedsättning” är problematiska då de talar om för
oss att det är något i funktionen som hindrar eller fattas, Att
uppleva världen på ett annat sätt än den normativa människan
tycks svårt att förstå. Men hur kan man när någon har en medfödd
funktionsvariation tala om en förlust? Jag är född med en
synskada. Jag har således aldrig upplevt något annat. Men skulle
det faktum att jag har sämre syn göra att min upplevelse av världen
är mindre relevant än en normativ persons? Ser man det som att det
i min upplevelse är något som fattas? Men hur kan något fattas när
jag aldrig har haft det?</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Att värdera upplevelser
efter hur och med vilka sinnen vi upplever dem är en mycket märklig
väg att gå. Bara för att man inte tycker sig kunna förstå eller
helt sätta sig in i en annan människas upplevelser borde inte det
betyda att det denna människa upplever anses vara mindre värt. Ett
mycket bra sätt att förstå andra människor är att lyssna, men
lyssnandet kräver att man kan frångå de egna föreställningarna
och faktiskt ta in det som sägs.</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Min upplevelse av världen
är inte fattigare eller mindre relevant än en seende människas.
Den är bara inte likadan. </span>
</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-34030918171809668292014-08-08T19:43:00.000+02:002014-08-08T19:43:51.018+02:00Brukar du rulla uppför trappor?<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjrRd3poX1GMueGz1-425TITT4VuC3mVZZ0LJjdIc_wVsCUBrhyDudsV7pipXa4mIBPaVCc9TeqmrMaU6MaP54QIN2V42QRhwyOgulQFWJg8QLnDJ1GJ0gvElgos0WTSvz6kyDNeDlVQYia/s1600/Affisch.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjrRd3poX1GMueGz1-425TITT4VuC3mVZZ0LJjdIc_wVsCUBrhyDudsV7pipXa4mIBPaVCc9TeqmrMaU6MaP54QIN2V42QRhwyOgulQFWJg8QLnDJ1GJ0gvElgos0WTSvz6kyDNeDlVQYia/s1600/Affisch.jpg" height="640" width="480" /></a></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">På bilden ovan ser ni
månadens affisch uppsatt på en anslagstavla för allmän beskådan.
Affischen är rosa och har texten ”Brukar du rulla uppför trappor?
Otillgänglighet är diskriminering!” </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Vi har fått en
diskrimineringslagstiftning som träder i kraft 2015, och det kan vi
ju hurra för, men företag med färre än tio anställda undantas
från kravet på tillgänglighet. Inom vissa branscher blir det med
andra ord en väldigt hög procentandel företag som får sin
bristande tillgänglighet legitimerad.</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Ingen ska behöva nöja
sig med att inte få vara en hel medborgare. Otillgänglighet är
diskriminering!</span></div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-9972884839129340182014-08-07T12:07:00.000+02:002014-08-07T12:07:01.556+02:00Boktips: Utanförskapets historia<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgTigVaNH5KgCgfXcB-TC7OL6OfKMn9lgibb1TmbEYM1Qh8il8LyPKCAFTXgCP9G5MSDx8mlOy9slsYH3gow-0qZQjqqz3DxYrzGksCf8N9ewjyS1AEWKGK1QLbiZnUIzv2DZX89uci6UN-/s1600/Bok.png" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgTigVaNH5KgCgfXcB-TC7OL6OfKMn9lgibb1TmbEYM1Qh8il8LyPKCAFTXgCP9G5MSDx8mlOy9slsYH3gow-0qZQjqqz3DxYrzGksCf8N9ewjyS1AEWKGK1QLbiZnUIzv2DZX89uci6UN-/s1600/Bok.png" height="200" width="139" /></a></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Att läsa den här boken
är som att öppna en liten ask praliner. Små, små munsbitar som
får en att vilja ha mer!</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”<span style="font-size: small;">Utanförskapets
historia – om funktionsnedsättning och funktionshinder” är en
antologi där forskare skildrar olika delar av handikapphistorien i
var sitt kapitel. Boken tar exempelvis upp föreställningar om
synskadade och blinda genom historien, de psykiatriska diagnosernas
historia och neurosedynkatastrofen. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">En röd tråd i boken är
normsamhällets vilja att anpassa människor med funktionsvariationer
till det ”normala”. Det kunde ske genom att de neurosedynskadade
barnen tvingades använda proteser och att de döva barnen tvingades
ha talspråksundervisning. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Normsamhället har också
haft bestämda åsikter om vilka yrken som lämpar sig bäst för
människor med olika funktionsvariationer. Blinda ansågs passa bra
som t.ex borstbindare och korgflätare och döva hänvisades till så
kallade ”s-yrken”, som t.ex sömmerska och skomakare. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Normsamhället har, som
det fortfarande till viss del gör, genom historien agerat
överförmyndare och erbjudit de alternativ som normpersoner har
ansett vara bäst. Allt handlar om att funktionsvariationer har setts
(och ses) som en brist som måste åtgärdas. Istället för att helt
enkelt konstatera att någon exempelvis inte hör och någon annan
hör, ser man det som att den icke-hörande har förlorat hörseln
och därmed inte är en fullständig människa. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Vi har mycket att lära av
historien och den här boken har definitivt gett mig blodad tand!</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">För att återgå till det
här med pralinerna och att vilja ha mer. Det fina är att det FINNS
mer! Varje kapitel avslutas med en referenslista full av godbitar att
sätta tänderna i. Det enda problemet med det är att ”att
läsa”-listan blir oroväckande lång, men det betyder ju å andra
sidan att pralinerna aldrig tar slut!</span></div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-64851785281935816452014-08-06T18:17:00.000+02:002014-08-06T18:17:18.947+02:00Han, hen, hon eller det?<div style="margin-bottom: 0cm;">
En kväll satt jag på en
restaurang med ett par vänner och diskuterade
köttmarknaden/dejtingdjungeln/vad man nu vill kalla det. En av
vännerna (också funkis) drog sig till minnes tonårstiden. Ja, ni
vet. Den där perioden då man upptäcker att det finns killar,
tjejer, attraktion. Runt omkring en förvandlas kompisarna från
flickor och pojkar till spirande kvinnor och män. Ja, förutom man
själv då. Min vän beskrev det så bra: De andra blev kvinnor och
män. Själv var man varken eller. Man blev ett ”det”. Ett det
som stod utanför de andras hormonsvallningar och
uppvaktingsritualer.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Och min vän berättade
vidare om när hon åker på utbildning med jobbet och under dagtid
pratar hon med de andra och männen är trevliga och de kommer bra
överens och de skrattar och skojar. Sedan blir det kväll och man
kilar ner på puben och äter middag och dricker öl och plötsligt
är man inte bara kollegor, utan man är kvinnor och män och de där
männen som varit så trevliga och skojiga under dagen ser plötsligt
inte min vän utan bara de andra kvinnorna och min vän har plötsligt
blivit osynlig. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Som jag känner igen mig i
detta! Det där detet, det är också jag. Den där osynliga, den är
också jag. Jag är liksom inte med i leken. Inte i skolan, inte på
krogen, inte nån annanstans heller. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Människor med
funktionsnedsättningar blir ofta avsexualiserade. Att vi alls skulle
bli kåta eller kära eller vad som helst som har med sex och
romantik att göra tycks för många vara en total överraskning. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Jag har ofta i mitt liv
tänkt, när mina tjejkompisar har klagat på killar som visar
intresse och flirtar och köper drinkar och allt vad det nu är, att vad fan, inser ni lyxen i att kunna klaga på det här?!</span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Och det är klart att jag
förstår att det där spelet mellan könen kan vara destruktivt och
att mäns påflugna intresse och oförmåga att fatta att nej, jag är
inte intresserad inte alltid är att hurra för och att det hör till
de här jävla könsrollerna som är helt rubbade. Men ändå. Det är
skillnad på att vara en han, hen eller hon och på att vara ett det.
Det är skillnad indeed. </span>
</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6946835008996483162.post-70256817055890039102014-08-05T19:36:00.001+02:002014-08-06T19:11:07.318+02:00Att synas eller inte synas, det är frågan<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi2PYaG7wLeXTAPUAWhvA4VLbQKQEIv6zvh7ckTEiDNdHGZbEp0ZAtWzfbUwj6mppNIHtJIgKnkLfylbZ3kngKymDONvh_-P011FY3oivjjr3nJ3QQ2WPMksUTwWyG4xPOUsc-IfF7l8Y6F/s1600/%C3%96gon.png" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi2PYaG7wLeXTAPUAWhvA4VLbQKQEIv6zvh7ckTEiDNdHGZbEp0ZAtWzfbUwj6mppNIHtJIgKnkLfylbZ3kngKymDONvh_-P011FY3oivjjr3nJ3QQ2WPMksUTwWyG4xPOUsc-IfF7l8Y6F/s1600/%C3%96gon.png" /></a></div>
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="font-size: small;">Jag lägger sällan upp
bilder på mig själv på nätet nuförtiden för nätet är inte i
alla avseenden en trevlig plats. Människor kommenterar andra
människor och frångår man normen det minsta lilla, och knappt ens
det, kan kommentarerna bli allt annat än trevliga. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Ovan ser ni en bild på
mina ögon. Dessa ögon som är den största anledningen till att jag
väljer att i det stora hela förbli ganska osynlig. </span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<a href="https://www.blogger.com/null" name="ext-gen93"></a><span style="font-size: small;">För
en tid sedan läste jag om <span style="color: black;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;"><b><a href="http://www.dailymail.co.uk/news/article-2526825/Woman-painful-skin-condition-fights-ridiculed-bullies-online.html">Carly Findlay</a></b>, en australiensisk kvinna som blev utsatt precis för sådant
jag är rädd att bli utsatt för. Någon hittade en bild av henne på
nätet, postade den på Reddit och diskussionen var igång. Men Carly
valde att ge sig in i diskussionen och att skriva om erfarenheten på
sin <b><a href="http://carlyfindlay.blogspot.se/">blogg</a></b>. Och nog är det så att många får sig en tankeställare
när personen bakom bilden dyker upp, men jag frågar mig vad det är
som gör att man inte tycks förstå att det är en levande,
kännande, tänkande människa man pratar om innan?</span></span></span></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;"><span style="color: black;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;">Att
respektera människors alla olika variationer borde vara A och O. Vi
ser alla olika ut och vi fungerar olika. Vissa passar in i den
normativa mallen, andra gör det inte, men oavsett vilket ska ingen
behöva känna att hen behöver gömma sig. </span></span></span>
</div>
Miss Bildadhttp://www.blogger.com/profile/05844358479193041392noreply@blogger.com0