Att inte fokusera på tickandet

Idag var jag på ögonmottagningen. Jag har varit stamgäst där i alldeles snart 33 år. En ansenlig tid! Jag trivs där. Lite för att jag känner stället utan och innan, men mest för att personalen som jobbar där är så fina.

När jag började besöka dem berodde det på att jag hade grå starr*, vilket jag föddes med. Sedan, i tonåren, intensifierades besöken en tid eftersom jag hade fått grön starr**. Men efter en operation och lite annat glesades besöken ut till ett var sjätte månad. Det är ganska lagom, tycker jag.

Men så idag när jag var där kunde man konstatera att trycket på mitt vänstra öga, som är mitt bästa öga (det högra ser jag bara ljus och mörker med), har stigit till arton och allra helst vill de att det ska hålla sig under sjutton. Det gör mig inte orolig, men lite bekymrad. Ända sedan tonåren har jag vetat att det kan bli sämre, men nu har ju trycket legat på en så bra nivå i en herrans massa år att jag tycker att det gott kunde ha fortsatt med det.

Det är inte alltid så himla lätt att vara människa. Speciellt inte när man har en kropp som på vissa sätt beter sig lite hur den vill. Som jag har skrivit innan är det som att vara en tickande bomb. Det gäller bara att inte fokusera på det där tickandet för mycket.

*Grå starr är en ögonsjukdom som gör att linsen i ögat blir grumlig och synen försämras. Grå starr behandlas med en operation, där man ersätter linsen i ögat med en konstgjord lins. (I mitt fall gjordes inte detta, då att sätta in nya linser fortfarande var på experimentstadiet, så de tog ut mina linser utan att sätta in några nya.)

**Grön starr är en ögonsjukdom som gör att synnerven förtvinar och att man får skador på näthinnan. Skadorna orsakas av för högt tryck i ögat, vilket beror på att kammarvattnet, en vätska i ögat som finns i ögat, inte rinner ut som det ska. Man behandlar sjukdomen med ögondroppar och om inte det hjälper; operation. Grön starr kan orsaka försämrad syn och blindhet.