Det blir inte mycket
bloggat just nu. Att säga att min hjärna går på halvfart är en
överdrift. Den otroliga trötthet som har drabbat mig är relaterad
till anfallen jag utreds för. Varje dag slår de till, de här
anfallen, och de gör min hjärna minst sagt långsam.
Min erfarenhet är att det
är svårt för gemene man att förstå sjukdomsrelaterad trötthet.
Ibland har jag fått höra, förmodligen i all välmening för att
jag inte ska känna mig så ensam i min situation, att ”Jomen
ibland när jag kommer hem från jobbet orkar inte jag heller laga
middag utan tar en tallrik fil”. Och nog förstår jag att trötthet
är något som alla känner nu och då, men det är skillnad på den
slags trötthet man känner efter en lång arbetsdag och den slags
trötthet man känner när kroppen och hjärnan inte vill samarbeta.
Min trötthet kan jag inte
sova bort. När jag vaknar efter en god natts sömn är min hjärna
prick lika trött som när jag gick och la mig. Vissa dagar kan en så
enkel sak som att laga middag göra mig utmattad, så när någon är
så trött att hen inte orkar mer än att äta en filtallrik efter
jobbet är jag lika trött utan att ha gjort nåt mer än existerat.
Sjukdomsrelaterad trötthet
kan också bero på mediciner. Sjukdomen i sig kanske inte är så
utmattande, men biverkningarna av medicinerna man tar för att hålla
sjukdomen i schack kan ibland göra den sjuke till en vandrande
zombie.
Med detta i åtanke kan vi
fundera på människor som pratar om ”lathet” och om att ”ta
sig i kragen” och gå till jobbet. Det finns trötthet och så
finns det trötthet och om tröttheten går att sova bort kan du
tacka din lyckliga stjärna!