Den som väntar på något gott...

Jag är inte speciellt bra på att vänta. Det har jag aldrig varit. Och nu har jag väntat i drygt ett år. Kan det vara ett nytt personbästa?

I maj/juni förra året började jag få frånvaroattacker. Det dröjde ett tag innan jag märkte det själv, för blir man frånvarande och får en minneslucka är det ju rätt naturligt att det först inte märks. Men så en tidig morgon vaknade jag liggandes på köksgolvet med, som det visade sig, en bruten fot.

Eftersom jag skulle vara gipsad i tio veckor flyttade min mamma in hos mig för att hjälpa mig med det dagliga livet och efter inte alltför länge fick hon bevittna både frånvaroattacker och krampanfall. Jag blev skickad till neurologen och jakten på diagnosen började – och den är inte slut än.

Medan den här jakten har pågått har jag hunnit falla under krampanfall och få en fraktur till och i största allmänhet slå mig både gul och blå, så just den här gången känns väntan extra frustrerande.

Att vara diagnoslös, men uppenbarligen lida av en sjukdom, är som att befinna sig i ett ingenmansland. Man får ingen hjälp och ingen behandling, för det är ju ganska svårt att behandla något som man inte vet vad det är, utan man måste bara försöka vara tålmodig medan det som pågår i ens kropp fortsätter och fortsätter att pågå.

Men nu om fjorton dagar är det dags! En sista undersökning ska göras och jag ska äntligen, äntligen få svaret jag har väntat på sedan förra sommaren. Och om, jag säger OM, osäkerhet fortfarande råder efter all denna väntan, frakturerna, operationerna (båda frakturer behövde opereras), oron för att skada mig igen, ja då kommer jag med största sannolikhet att tappa all vett och sans!

Och tänk då på att det finns människor som går år ut och år in utan rätt diagnos eller någon diagnos överhuvudtaget och ändå förväntas leva sina liv precis som vanligt. Hur lätt är det?