Jag är inte speciellt bra
på att vänta. Det har jag aldrig varit. Och nu har jag väntat i
drygt ett år. Kan det vara ett nytt personbästa?
I maj/juni förra året
började jag få frånvaroattacker. Det dröjde ett tag innan jag
märkte det själv, för blir man frånvarande och får en
minneslucka är det ju rätt naturligt att det först inte märks.
Men så en tidig morgon vaknade jag liggandes på köksgolvet med,
som det visade sig, en bruten fot.
Eftersom jag skulle vara
gipsad i tio veckor flyttade min mamma in hos mig för att hjälpa
mig med det dagliga livet och efter inte alltför länge fick hon
bevittna både frånvaroattacker och krampanfall. Jag blev skickad
till neurologen och jakten på diagnosen började – och den är
inte slut än.
Medan den här jakten har
pågått har jag hunnit falla under krampanfall och få en fraktur
till och i största allmänhet slå mig både gul och blå, så just
den här gången känns väntan extra frustrerande.
Att vara diagnoslös, men
uppenbarligen lida av en sjukdom, är som att befinna sig i ett
ingenmansland. Man får ingen hjälp och ingen behandling, för det
är ju ganska svårt att behandla något som man inte vet vad det är,
utan man måste bara försöka vara tålmodig medan det som pågår i
ens kropp fortsätter och fortsätter att pågå.
Men nu om fjorton dagar är
det dags! En sista undersökning ska göras och jag ska äntligen,
äntligen få svaret jag har väntat på sedan förra sommaren. Och
om, jag säger OM, osäkerhet fortfarande råder efter all denna
väntan, frakturerna, operationerna (båda frakturer behövde
opereras), oron för att skada mig igen, ja då kommer jag med
största sannolikhet att tappa all vett och sans!
Och tänk då på att det
finns människor som går år ut och år in utan rätt diagnos eller
någon diagnos överhuvudtaget och ändå förväntas leva sina liv
precis som vanligt. Hur lätt är det?
Nu när du skriver inser jag att jag fått diagnos (eller ja, diagnos och diagnos, fick en webbadress där jag kunde "läsa lite om saker du kanske känner igen dig i"), har också krampanfall/frånvaroattacker, men faktiskt aldrig blivit utredd egentligen. Det har bara antagits vara psykiskt. Kanske inte helt bra egentligen.
SvaraRaderaDet låter ju väldigt märkligt att du inte har blivit utredd. Kräv en utredning! Det de försöker ta reda på när det gäller mig är om anfallen är epileptiska eller icke-epileptiska (psykiska). Och även om de ÄR psykiska finns det behandling att få (inom psykiatrin) som kan göra att de försvinner. Som sagt, kräv en utredning så att du får en fastställd diagnos och behandling!
Radera