Igenkänning är inte för alla

Idag bloggar Lady Dahmer om tjejtidningar och om hur mycket bättre vi skulle må om vi inte läste dem. Om hur de ständigt uppmanar oss att förbättra vårt utseende, att bli snyggare, sexigare, smalare.

Jag tror att alla kvinnor har svårt att känna igen sig i de här tidningarnas retuscherade bilder av kvinnokroppar. De är släta, unga, smala och ständigt leende. Men så ibland slår vissa av de här tidningarna till med fotoreportage om ”vanliga” kvinnor. Men där finns fortfarande nästan aldrig några gamla och rynkiga, tjocka och framförallt inga kvinnor med funktionsvariationer. För den normalhindrade kvinnan kan trots allt på vissa sätt känna igenkänning med dessa kroppar. De har inga proteser och inga operationsärr. Allt sitter där det ska sitta.

Jag läser inte tjejtidningar längre, men när jag gjorde det önskade jag alltid att jag kunde få ens en liten gnutta igenkänning. Bara lite. Men hur ofta publicerar tidningar en bild på såna som jag, med skelande ögon, operationsärr och tänder som minst av allt liknar ett pepsodentleende?

Att växa upp utan igenkänning är problematiskt. Att nästan aldrig se människor som liknar en själv i teve, i tidningar, i media överhuvudtaget. Vi borde finnas där. Inte bara när media med stora gester ska göra ett "specialreportage", utan alltid.

Så tjejtidningar är problematiska och ger skeva ideal, men för någon som jag är det ännu mer deprimerande, för jag vet att hur mycket jag än bantar, tränar, sminkar mig, klär mig i det senaste modet kommer jag ändå aldrig att komma i närheten av att passera som en normalhindrad kvinna.