Det är november och
Norrland är som alltid den här tiden på året mörkt och jävligt.
Jag ska handla mat och väntar otåligt på färdtjänsten som är en
kvart sen och när den väl dyker upp visar det sig att det är en
samåkning, så där sitter vi ihopträngda och det luktar blöta
vinterkläder och jag får åka runt halva stan innan det äntligen
bär iväg mot matbutiken. En resa som skulle ha tagit tio minuter
har tagit en halvtimme. Väl inne i butiken upptäcker jag att de
håller på att bygga om. Inget är där det brukar vara och jag, som
orienterar mig med hjälp av en mental karta som jag har skapat efter
många besök, får irra runt nåt så fruktansvärt länge innan jag
har hittat allt jag ska ha. Jag tar färdtjänsten hem, men när jag
väl packar upp varorna upptäcker jag att jag har köpt fil istället
för mjölk. Jag som köper mat efter utseendet på förpackningen
och inte efter texten har i mitt stressade sinnestillstånd inte
tittat ordentligt och hur lätt är det egentligen att skilja på
förpackningar som liknar varandra?! Något irriterad tar jag mig ner
på stan där jag ska träffa en kompis och när jag kommer till den
nya gågatan kliver jag fel och svär och hoppar runt med min nästan
vrickade fot. Det finns nivåskillnader på gågatan som inte fanns
där förut och de är uruselt markerade. Men nu är jag i alla fall
smärtsamt medveten om att de finns. Jag ställer mig och väntar med
min vita käpp i handen och när jag står där dyker det upp en
liten tant som klappar mig på armen och säger att ”Ni
handikappade, ni är ju så duktiga och POSITIVA!” och i det läget
överväger jag hur användbar min vita käpp är som vapen.
***
Historien ovan är inte
sann, men den skulle kunna vara. Allt som finns med i den har hänt
mig, bara inte allt på samma dag. När människor pratar om hur
otroligt positiva personer med funktionsvariationer är utgår de, i
vanlig ordning, från att personen har förlorat något – och hur
kan man då vara glad? Vanlig glädje och munterhet tolkas i det
sammanhanget som hjältemodig optimism. Men jag lovar, även vi är
sura och buttra, har dåliga dagar, drämmer till den förbannade
datorn som aldrig vill fungera och har storgräl med våra nära och
kära.
Det som borde vara
självklart att förstå, att personer med funktionsvariationer är
som folk är mest, verkar fortfarande vara en tanke som är avlägsen
för många.
Det är nästan så att
jag funderar på att vara sur jämt bara för att göra ett
statement. Så om ni träffar mig och jag ser grinig ut vet ni
varför!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar