Alla behöver vi hjälp
ibland. Vissa av oss mer, andra mindre. Jag vill påstå att jag hör
till den grupp som behöver mer hjälp en medelsvensson, men ändå
är relativt självgående.
Att be om hjälp är inte
alltid så himla lätt. Jag måste alltid kämpa lite med mig själv
innan jag tar steget. I min uppfostran ingår att man ska klara sig
själv och inte vara till besvär. Men när jag väl tar mig över
den där första tveksamhetströskeln är de flesta människor både
vänliga och hjälpsamma.
Men så ibland möter man
de där som är överdrivet hjälpsamma. De som liksom redan har
bestämt vad man behöver hjälp med (och hur mycket) utan att ens
fråga först om man faktiskt behöver hjälp just då.
En gång stod jag i
Cityterminalen i Stockholm med en tjugolapp i handen och försökte
räkna ut hur en växlingsapparat fungerade. När man inte ser att
läsa instruktionerna kan det ta lite extra tid innan man har fått
kläm på det hela. När jag står där rycks plötsligt tjugolappen
ur min hand, stoppas in i maskinen och de klirrande mynten plockas
upp av en främmande hand. Någon tar mig under armen och det är
ungefär nu jag återfår fattningen och förstår att här står det
någon på min blinda sida (jag är blind på höger öga) och
”hjälper” mig med saker och ting. Jag vänder mig mot
personen ifråga, får syn på en äldre liten dam och tackar vänligt
men bestämt nej till fortsatt hjälp. Efter lite diskuterande går
hon med på att jag faktiskt kan klara mig själv och promenerar
iväg.
Människor vill vara
vänliga – och det är fint, men ibland tar sig normalhindrade
människor friheten att själva bestämma om och när man behöver
hjälp. Jag är en vuxen människa. Jag vet mina egna begränsningar.
Så det rätta att göra är att respektera det och vara en hjälpande
hand när jag ber om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar