När jag var liten gillade jag att gå i skolan. Eller egentligen var det väl inte att gå i skolan jag gillade, utan att lära mig saker. Jag var vad man skulle kalla en plugghäst.
När jag gick i förskolan var allt bra, för jag kände mig som alla andra i barngruppen. I och för sig hade jag en synkonsulent som kom och hälsade på ibland, men hon läste sagor tillsammans med mig och mina kompisar och var med och pysslade och lekte, så jag kände mig inte annorlunda ändå. Men sen.
Om skolan avsätter rätt resurser till barn med särskilda behov skulle de barnen inte behöva känna sig så annorlunda. De skulle kunna ta del av undervisningen på samma villkor som alla andra utan att ständigt bli bortglömda och bli ihågkomna i sista minuten. För så var det för mig. Även om jag fram till gymnasiet gick i så små skolor att alla lärare kände till alla elever, fick jag ständigt påminna om den hjälp jag behövde. Det kunde vara en så enkel sak som att behöva säga till om att jag behövde större text i stencilerna, varpå läraren i början av lektionen var tvungen att rusa iväg och ordna det, vilket ledde till att hela lektionen blev försenad och alla elever blev påverkade.
Men naturligtvis ska detta inte enbart hänga på enskilda lärare utan på personer högre upp i näringskedjan. Alla elever har rätt till en likvärdig skolgång. Att jag gick ut högstadiet med höga betyg känns alltmer som en beundransvärd prestation. För ska man lyckas med det måste man prestera så mycket bättre än sina normalhindrade klasskamrater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar