Den normativa blicken

Under min uppväxt identifierade jag mig egentligen aldrig som funktionshindrad. Jag var aldrig med i någon funkisorganisation och jag deltog aldrig, förutom två gånger, i några aktiviteter någon funkisorganisation anordnade. Jag förstod inte varför jag skulle. Jag hade ju redan kompisar. Men som åren gick började jag förstå att jag och mina kompisar inte var alldeles likadana. När de levde tonårsliv med fester, killar och allt runtomkring gjorde jag allt för att också bli uppfattad som en ”vanlig” tonåring. Jag försökte uppföra mig likadant, klä mig likadant och överhuvudtaget VARA likadan. Det fungerade inte speciellt bra. Hur jag än gjorde stack jag ut och det inte bara pga min funktionsnedsättning utan för att jag inte var som dem överhuvudtaget. Jag var min egen person, formad av min egen historia. Men har du en funktionsnedsättning kopplar gärna människor allt i den personlighet till den. Att jag var en udda figur antogs höra till min funktion och inte till det faktum att jag oavsett kropp faktiskt VAR en udda figur.

Det är först nu, när jag har passerat trettio, som jag har insett att jag genom hela min barndom och ungdom såg mig själv genom den normativa blicken. Jag såg på vilka sätt jag inte passade in och på vilka sätt jag BORDE passa in.

Att upptäcka att jag hade på mig de där normativa glasögonen och att göra slag i saken och ta av mig dem toppar listan över de bästa saker jag har gjort. Att det finns andra människor som fortfarande tittar på mig genom normativitetens linser är oviktigt. Att passa in är ett slitgöra, att sticka ut är en konstform!