Jag är ju så förbannat positiv!

Det är november och Norrland är som alltid den här tiden på året mörkt och jävligt. Jag ska handla mat och väntar otåligt på färdtjänsten som är en kvart sen och när den väl dyker upp visar det sig att det är en samåkning, så där sitter vi ihopträngda och det luktar blöta vinterkläder och jag får åka runt halva stan innan det äntligen bär iväg mot matbutiken. En resa som skulle ha tagit tio minuter har tagit en halvtimme. Väl inne i butiken upptäcker jag att de håller på att bygga om. Inget är där det brukar vara och jag, som orienterar mig med hjälp av en mental karta som jag har skapat efter många besök, får irra runt nåt så fruktansvärt länge innan jag har hittat allt jag ska ha. Jag tar färdtjänsten hem, men när jag väl packar upp varorna upptäcker jag att jag har köpt fil istället för mjölk. Jag som köper mat efter utseendet på förpackningen och inte efter texten har i mitt stressade sinnestillstånd inte tittat ordentligt och hur lätt är det egentligen att skilja på förpackningar som liknar varandra?! Något irriterad tar jag mig ner på stan där jag ska träffa en kompis och när jag kommer till den nya gågatan kliver jag fel och svär och hoppar runt med min nästan vrickade fot. Det finns nivåskillnader på gågatan som inte fanns där förut och de är uruselt markerade. Men nu är jag i alla fall smärtsamt medveten om att de finns. Jag ställer mig och väntar med min vita käpp i handen och när jag står där dyker det upp en liten tant som klappar mig på armen och säger att ”Ni handikappade, ni är ju så duktiga och POSITIVA!” och i det läget överväger jag hur användbar min vita käpp är som vapen.

***

Historien ovan är inte sann, men den skulle kunna vara. Allt som finns med i den har hänt mig, bara inte allt på samma dag. När människor pratar om hur otroligt positiva personer med funktionsvariationer är utgår de, i vanlig ordning, från att personen har förlorat något – och hur kan man då vara glad? Vanlig glädje och munterhet tolkas i det sammanhanget som hjältemodig optimism. Men jag lovar, även vi är sura och buttra, har dåliga dagar, drämmer till den förbannade datorn som aldrig vill fungera och har storgräl med våra nära och kära.

Det som borde vara självklart att förstå, att personer med funktionsvariationer är som folk är mest, verkar fortfarande vara en tanke som är avlägsen för många.

Det är nästan så att jag funderar på att vara sur jämt bara för att göra ett statement. Så om ni träffar mig och jag ser grinig ut vet ni varför!