Historiens vilda flaxande

(Ja, ni vet historiens vingslag och allt det där.)

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av historia. Eller rättare sagt: Jag har aldrig varit speciellt intresserad av den historia vi fick lära oss om i skolan. Kungar, krig och blodbad. Nej, jag har snarare intresserat mig för de som inte blev så värst omnämnda i de där skolböckerna. Kvinnor t.ex. Men nu öppnade jag en bok om funkishistoria och herreminje om det var spännande! Jag har haft väldigt svårt att stänga den igen. För vi är hemskt osynliga i historieskrivningen. Hemskt osynliga. Jag kan inte minnas att någon av mina historielärare någon endaste gång har nämnt ordet funktionshinder. Det är så att man skulle kunna tro att funkisar aldrig har existerat. Och det där ickeomnämnandet och osynliggörandet är inte något jag har reflekterat särskilt mycket över förrän på senare år. Vanan att aldrig vara mer än en parentes sätter sina spår.

(En parentes i nuet och en parentes i historien.)

Bara en sån sak som att ingen historielärare berättade att människor med funktionsvariationer var de första som strök med i Nazityskland. Bara en sån sak! Hur resonerade historikerna när de kom fram till att det var oviktigt? Eller också var det inte ens något man resonerade om överhuvudtaget.

Okej. Den där boken om funkishistoria då! Ur den trillade en lapp om att man kunde bli medlem i HandikappHistoriska föreningen och eftersom jag precis hade provat mitt handikapphistoriska knark gjorde jag genast slag i saken.

Parenteserna börjar räta ut sig och historien flaxar vidare!