"Men hur ser hon ut egentligen?!"

Ja, nu ska jag svära lite i kyrkan då'rå.

Det är nån grej med barn, att vissa saker får man inte säga. Viss kritik får man inte ge. Men here we go!

Det händer ganska ofta att människor stirrar på mig. Jag sticker ut och det märks. Själv tycker jag väl egentligen inte att det borde märkas så mycket, men tydligen. Det är vuxna som stirrar och det är barn som stirrar och när jag pratar om det med andra säger jag alltid att de vuxna blir jag ju irriterad på, men inte barnen för de menar ju inget illa. För det är så jag har lärt mig att man ska säga och det är så andra säger till mig. Och nog kan jag väl egentligen tycka att det är lite märkligt att normisar som inte alls har någon erfarenhet av att bli stirrade på ska ha någon åsikt i frågan överhuvudtaget.

Men vissa dagar, ja då är jag faktiskt trött på ungarna också. Jag kanske är trött. Jag kanske är låg. Jag kanske har haft en jäkligt dålig dag.

Precis en sån jäkligt dålig dag skulle jag äta ute med en kompis. Jag kom till restaurangen innan min vän och styrde kosan mot toaletten. Det var upptaget, men tillslut öppnades dörren och ut kom en kvinna med två små barn. Det ena barnet glodde på mig med stora ögon, vände sig till sin mamma och sa ”Men hur ser hon ut egentligen?!”

Och hade jag berättat om denna händelse för någon normis jag känner hade den personen med stor sannolikhet sagt att barn menar ju inget illa och det är ju en sak när vuxna stirrar, men BARN! Och jag hade förmodligen sagt samma sak, för det är så man ska säga. Men ska vi vara ärliga, och det ska vi ju, så kände jag där och då att jag hade kunnat strypa ungen.

Även jag har dåliga dagar. Även jag har stunder då mitt tålamod brister. Så om du är normis och någon berättar för dig om en upplevelse då den har blivit stirrad på och kommenterad av ett barn, så bara lyssna och håll truten!